Hur min kärlek till härfågeln började
Jag kan med två ord sammanfatta varför jag besökte Mallorca första gången 1990 – härfågeln . Jag växte upp med att se denna ikoniska fågel i böcker och ville alltid se en i verkligheten. Jag trodde att det var en fågel från någon avlägsen destination som jag aldrig skulle kunna besöka, men jag hade fel. Jag hittade en fågelguide för Mallorca av den avlidne Graham Hearl, som vid den tiden var RSPB:s fågelrepresentant för ön, och hans bok visade härfågeln som en "vanlig bofast häckande fågel". Min avlidne far (John), som också var en ivrig fågelskådare, diskuterade att åka dit en vår och inspirerade ytterligare av andra som hade besökt Mallorca och deras berättelser om det varierade landskapet, de höga bergen och några av de spektakulära fåglarna som erbjuds, bestämde vi oss för att det var dags nu.
Så i maj därpå gav vi oss av, stannade i Puerto Pollensa och med en hyrbil skulle vi besöka många av de norra platserna den veckan. Faktum är att den här första veckan samlade jag på mig imponerande 50 nya fågelarter till min lista. Tyvärr fanns inte härfågeln med, och efter tre dagar hade vi fortfarande inte sett en, trots att den tydligen var en vanlig häckande fågel. Jag började tro att jag aldrig skulle få se en, men den eftermiddagen, på en lokal promenad i Siller, flög en lågt över ett öppet fält. Jag var förtjust; att säga att jag slog i luften av förtjusning skulle inte vara en överdrift. Jag hade äntligen sett en härfågel – och den såg lika magisk ut i verkligheten som den hade gjort i så många år i böckerna. Vi såg två till den eftermiddagen och flera varje dag därefter, och såg till och med den karakteristiska plymen av "punkrockar"-liknande fjädrar som sticker uppåt på huvudet när fågeln landar. Än idag, efter att ha besökt Mallorca flera gånger om året sedan 1990, och sett hundratals härfåglar under den tiden, får varje gång mig att stanna upp och titta på den som om det vore min första. Jag kommer aldrig att tröttna på att se denna fantastiska fågel.
Om härfågeln
Min bok om härfågeln inspirerades främst av de som setts på Mallorca. Men låt oss lära oss lite mer om denna underbara fågel. Visste du till exempel att en spelades in flygandes på en höjd av 26,000 2 meter i Himalaya? De äter grodor och små reptiler förutom sin vanliga insektsföda. De är en helig fågel i Egypten, och det finns ett dokument om ett jaktfågelflygplan från andra världskriget som döpte sitt flygplan till härfågeln.
Den eurasiska härfågeln ( Upupa epops ) är den mest utbredda arten av släktet Upupa, hemmahörande i Europa, Asien och norra halvan av Afrika. Det finns nio underarter i utbredningsområdena. De är en ikonisk och medelstor fågel med ett muskulöst huvud som gör att näbben kan öppnas när man letar efter föda i jorden. De är en relativt tam fågel och användningen av bebodda byggnader och närheten till människor återspeglar detta till viss del. Men i områden där den förföljs är den förståeligt nog mycket blyg och vaksam. Vapenskölden förmedlar härfågelns skiftande sinnesstämning – den hålls stängd när den är avslappnad och viftas när den är upphetsad eller rädd.
S' Amarador, Muro. Maj 2023 ©Neville Davies
Jag tog den här bilden en härlig dag när jag utforskade S'Amarador-området, med individen uppe på taket av en liten uthusbyggnad. Jag gick långsamt längs den ojämna stigen och stannade för att ta några bilder ifall den skulle flyga iväg, närmade sig och tog en ny bild. När jag kom ännu närmare höjde den upp sin kropp, iakttog mig intensivt och försökte kanske ge intrycket av att vara större än vad den faktiskt var. Hur som helst gjorde det att jag kunde fånga den här underbara bilden.
Även om de är monogama (de har bara en partner åt gången) har de varit kända för att vara mycket aggressiva och orsaka dödliga skador på andra hanar och till och med honor i sitt territorium. Även om insekter utgör huvuddelen av deras byte tar de lätt små reptiler och amfibier och förvånansvärt nog till och med växtmaterial. På sin boplats antar de en aggressiv försvarsstrategi som producerar en illaluktande vätska, och redan vid sex dagars ålder kan den flygfärdiga ungen rikta avföringsströmmar mot vilken inkräktare som helst med anmärkningsvärt mål. I Frankrike är de kända som " huppee ". Härfågeln nämns i Koranen och är helig i Egypten där de har avbildats på väggarna i gravar och tempel. Men på andra håll ses härfågeln i ett annat ljus. Till exempel såg man förr i tiden i Skandinavien härfågeln som krigsförebådare. I Estland tros de förebåda döden för många människor.
De svartvita markeringarna på vingarna sticker ut mot den beigefärgade kroppen. Men det är när de landar som jag särskilt uppskattar att se toppen av huvudfjädrarna plötsligt ställa sig i givakt som för att säga " titta på mig ". Det är något magiskt med härfåglarna och vad den än gör just då verkar det väcka din uppmärksamhet. Jag kan lugnt säga att jag aldrig skulle tröttna på att se härfåglar – de gör ett bestående intryck på alla promenader och är alltid ett välkommet tillskott till en dagslista.
Släktnamnet härmar härfåglarnas sång och artnamnet har ett grekiskt ursprung. Den första stavelsen ' epi' betyder 'över' eller 'ovanför'. ' Ops ' är det grekiska ordet för öga. Ordet ' epops ' råder dock en viss osäkerhet men kan syfta på att påminna om en gardists hjälm med kam? Deras läte är vanligtvis ett trestavigt oop-oop-oop vilket kan ge upphov till dess engelska och vetenskapliga namn.
Härfågeln är en medelstor fågel, 26–28 cm lång med ett vingspann på 42–46 cm. Den väger 47–87 g, ungefär lika stor som den eurasiska nötskrikan ( Garullus glandarius ). Den vuxna fågelns huvud, hals, rygg och underkropp är blekt brunrosa med en varmare rosa nyans på bröstet. En lång, upprättstående kam av rosa fjädrar med vit och svart spets syns när fågeln landar och ibland när den äter på marken. Det finns en vit halvmåne på bakdelen.
I vila visar de ett tvärgående svart och krämvitt streck som korsar vingarna och axlarna, där det främsta strecket är ljust orange. Stjärtfåglarna är svarta med ett vågigt vitt band nära basen. Stjärttäckarna är vitaktiga. I flygning är primärfåglarna svarta med enstaka vita halvmånar nära spetsarna. Näbben är lång och avskuren, svart och med en rosaaktig bas. Benen och fötterna är helt svarta. Ungfåglarna har en mattare färg än vuxna fåglar med suddiga krämfärgade streck och en kortare stjärt.
Son Bosc, 2023 © Neville Davies
Den här bilden var ett speciellt ögonblick. Jag var i Son Bosc-området nära vattenverket, vilket är en pålitlig plats att se härfågeln. Medan jag körde långsamt längs den smala vägen flög en härfågel med vad som såg ut att vara en larv (möjligen från en mullvadssyrsa) över vägen och landade på kanten av en låg tall. Jag stannade bilen och körde mycket långsamt framåt, i förväntan om att den skulle flyga iväg när som helst. Som tur var stod den stilla och höll ett vaksamt öga på mig. Mellan mig och fågeln fanns ett trådstängsel, och jag var tvungen att sticka in kameralinsen genom springan, i förväntan om att fågeln återigen skulle flyga iväg. Men eftersom det utan tvekan fanns ungar i närheten, stannade den kvar vilket gjorde att jag kunde ta denna underbara bild. Tyvärr använde någon annan vägen så jag var tvungen att flytta mitt fordon, men för de få ögonblicken med detta nära möte var det magiskt. Nämnde jag att jag gillar härfågeln?
Även om arten kan vara på tillbakagång, hoppas jag att genom att läsa min bok kan vissa människor inspireras att hjälpa härfågeln – oavsett om det handlar om att gå med i en grupp som CABS (Campaign Against Bird Slaughter), hjälpa till att bevara dess livsmiljö eller göra vad de kan för att stödja denna fantastiska fågel. En värld utan härfågeln skulle vara en helt annan plats och jag hoppas innerligt att detta aldrig blir verklighet.
Neville Davies, författare till The Wild North
Neville är författare till två böcker. En med titeln The Eurasian Hooope och den andra, en fältguide till fåglar på Mallorca. Se länkarna nedan.
